Blå hönsägg
                    av Martin Silverudd, Vetlanda

Höns som lägger blå ägg har funnits i Sverige sedan 1956. Nu och då har det funnits rätt spekulativa och ovetenskapliga tidningsartiklar som präglats av frodig journalistfantasi. Journalister gör gärna ankor av höns! Även radion har talat om de blå äggen. Men det mystikens fantasieggande skimmer, som vilat över de blå äggen har bara varit en vacker saga, så vi kan vända oss till fakta med ens.
  Blå ägg beror på ett enda anlag, som renrasiga djur har i dubbel uppsättning. Bruna ägg däremot beror ju på flera anlag. Genen för blå ägg, O, är autosomal. Den är alltså inte könsbunden. Den har sitt läge mycket nära genen P (peacomb, ärtkam), varför djur som har både O och P uppvisar en mycket stark koppling vid genernas nedärvning. Även genen ma (marbling, dunfärgen hos S. Hamburgare) har sitt läge i samma kromosom som O.

  O-genen dominerar över vit äggfärg. Så om man korsar t ex en tupp, som är renrasig (homozygotisk) för O, med vanlig leghorn, så kommer alla hösnkycklingar att värpa blå ägg. Om man däremot på samma sätt använder en tupp som inte är renrasig (heterozygotisk)för O, så kommer ½ av hönskycklingarna att lägga blå ägg och ½ vita. Dominansen är här fullständig, så homozygoter värper inte blåare ägg än heterozygoter. Men om man förenar anlag för både blå och bruna ägg i samma djur, så får man från starkare blå färg till grön och ända upp till olivfärg. Här blir det alltså en intermediär nedärvning ungefär. Ju fler och ju starkare verkande gener för bruna ägg man kombinerar med O, desto starkare färg får man vid kombinationen.

  Blå ägg är blå rakt igenom skalet. De tål alltså att putsas med sandpapper. Bruna ägg däremot är ju mera ytligt färgade.

  Blå ägg omtalades av prof. Salvador Castello vid the first Polutry Congress 1921. 1930 importerade prof. Punnett höns med blå ägg från Chile till England. Från den sydamerikanska Aracunas har man lånat O-genen till den engelska Cream Legbar-rasen. 

  Punnett diskuterar i ”The blue egg” huruvida O kan ha inkommit från fasaner. Ty hos fasaner förekommer ljusa, bruna och blå varianter i äggfärgen. Och fasaner kan lätt korsas med höns, fast avkomman blir steril, så långt man hittills konstaterat. Det torde inte vara vilka fasaner som helst som kan korsas med höns, ty finns rätt påtagliga barriärer mellan olika fasaner i flera fall.

  År 1956 importerade undertecknad ett par Cream Legbar från Cambridge. Dessa djur var emellertid mycket mottagliga för leukos i svensk miljö, varför O lånades till en svensk leghorn med 25 % NH-blod. Så småningom har framkommit en ny ras, Silverudds Safir (SS). Den är ljust brungul med vackert kontrasterande teckning i brunt med svart. Rasen har en mer avrundad typ än leghorn och mindre kam och kortare stjärt. Den har en del gener för bruna ägg, varför den blå äggfärgen

framträder starkare och klarare än hos Cream Legbar. Vill man få starkare färgeffekt, så kan man korsa SS med NH. Då framkommer en mera mättad blå färg, inte så åt grönt som väntat, men en del individers ägg drar starkt åt olivfärg. Det är möjligt att den ”brilliant greene colour” som förekommer i Syd-Amerika beror på homozygoti för O i samspel med ett flertal gener för bruna ägg. Kanske har ett långsiktgt urval gett något extra i färgspelet. I Sverige finns ännu inte några höns, som är homozygota för O  och samtidigt har en uppsättning gener för bruna ägg som raser med starkt färgade ägg. Troligen finns de inte i Europa heller-men de kommer säkert.

  Om de blå äggen kommer att få någon annan betydelse än den sportsliga återstår att se. Man kan lätt få 100 % säker individuell kontroll med tre hönor i varje fack vid bursystem, genom att ha en höna med vita ägg, en med bruna och en med blå. Men än har väl inte de blå äggen accepterats i handeln och bursystemet är inte självklart i avelssammanhang. Om O hade varit ressesivt kunde man i dagens situation tänkt sig att utnyttja genen avelstekniskt-kommersiellt. Hur vi tänker i morgon återstår att se!